Sedan jag var liten har jag velat berätta för allmänheten och personer runtomkring mig hur det är att vara en person som har diagnosen lätt utveckligstörning.Men jag har haft väldigt svårt att acceptera att jag har en lättare variant av utvecklingsstördning.
Man möter många människor som har svårt att förstå hur det är att leva med en diagnos.Man ska inte behöva särbehandlas bara för att man kan ha lite svårare med vissa saker.Jag vet att oftas är det brist på kunskaperna som gör att man blir behandlad på ett annat sätt eller glöms bort helt enkelt.
Den största kampen för mig har varit att lära mig att inse att det inte spelar någon roll om jag är lindrig utvecklingsstörd eller inte för mina närmaste.Jag har stora drömmar precis som vilken människa som helst.Om det är något som jag inte längre accepterar är att bli utnyttjad på olika sätt.Har varit alldeles för snäll och inte insett att vissa människor bara utnyttjar mig för att man alltid ställer upp.
12 kommentar(er)
