Idag på eftermiddagen har jag ängnat min tid åt att försöka att lugna sonen som är väldigt ledsen över att hans förskola har brunnit. Jag kan inte göra så mycket mer än att finnas där för honom och ta en grej i taget.Man får väl tänka att det måste vara någon brist i kontakterna där uppe i hjärnkontoret på den/de som gjorde det.Jag personligen kan inte förstå innebörden av krossa en ruta och se till som det börjar brinna på en förskola.Vi föräldrar vill såklart  att våra barn ska minnas sin förskoletid som en tid fylld av glada minnen.Förskolan är barnens andra hem där dom spenderar väldigt många timmar och känner en trygghet med pedagogerna.Nu har både barnen och pedagogerna fått lämna allt och ovisheten är inte alls rolig för någon av oss.Jag klarar inte av att skriva mer så avslutar här och nu.